Tankar
Jag kommer på mig själv. Jag kommer på mig själv, när jag under en sekund som tycks vara i en evighet blickar omkring mig. I en smältdegel av studenter, som från alla jordens hörn har hamnat av olika anledningar på den Wärmländska nationens onsdagsunderhållning, står jag. Jag vill inte att ögonblicket ska ta slut.
För en icke frälst kan detta tyckas banalt, nästan onormalt. Hur kan man ägna så stor del av sin vakna tid på något så trivialt som fotboll? Det är ju bara en sport. Eller en lek.
Jag befinner mig i fotbollens epicentrum, där definitionen av lycka försvinner lika snabbt som den uppstått. Det är klichéartat, men här är vi plötsligt alla lika.
Mourinho sitter på knä. Han tittar oroat på Bastian Schweinsteiger som kliver fram mot straffpunkten, och det är omöjligt att tyda vad någon av dem faktiskt tänker. Bastian stegar fram, och lika självklara kliv som han tar, lika självklart borrar sig bollen in bakom Casillas.
Jag, som självsäkert proklamerat sedan i september att Bayern skulle - nästan nonchalant - ta hem den tyngsta titeln i klubbvärlden till sitt hem på Alianz arena, vacklar plötsligt. Inte av att jag blir nervös, utan för att jag inte vill se denna match nå sitt slut. Fotbollen kan inte definieras bättre än vad den gjorde idag. Jag var enbart lycklig. Oavsett lag som skulle vinna.
Sorgen i Ramos ögon. Lyckan i Lahms. Är det inte lite det man lever för? Fotboll är inte på liv och död - det är mycket viktigare än så.
En god vän ringde mig natten till idag. Han var alldeles för entusiastisk för att vänta. Det han ville berätta handlade om en femårings engagemang i fotbollen. Han hade - med god hjälp av sina föräldrar får jag nästan gissa - ordnat en minatyr av en konstgräsplan i sin källare. På väggarna var det tapetserat - Gamla ullevi sträckte sig så långt väggarna nådde. Garderoben var fylld med änglarnas färger. Jag är visserligen född till en dyrkare av det svartgulda laget - men jag kan inte låta bli att le.
Fånigt svarar jag bara "Det är underbart". Varför? Därför att nu behöver jag inte, som man på klassiskt manér brukar skoja om, oroa mig över den nästkommande generationen. Det kommer en hel samling knoddar som är precis lika oförstående som jag till hur man kan vara ointresserad av sporten som jag har med skräckblandad förtjusning lärt mig älska.
För en icke frälst kan detta tyckas banalt, nästan onormalt. Hur kan man ägna så stor del av sin vakna tid på något så trivialt som fotboll? Det är ju bara en sport. Eller en lek.
Jag begär inte att man ska förstå vad det innebär, men jag begär en respekt för något som får en hel kontinent att hålla andan.
Fernando Torres utgjorde typexemplet av hur man kan uppleva en emotionell berg och dalbana. Under de sekunderna som El Niño sprang fram mot målet på Camp Nou, levde jag och dog med honom. Tankar som går genom mitt huvud - vad försigår egentligen bakom hans pannben då? Jag vågar inte ens tänka på det.
Det är denna till synes irrationella fritidssyssla som tar så mycket, och ger så mycket av min energi. Fotboll är en sport som engagerar åtskilliga antal människor. Man lever, och man dör för sporten. Idag kunde jag bara känna lycka. Inte för att Bayern vann, utan för att fotboll är så vackert.
Semi
Lite grann iaf. Ligga lite halvbakis och lyssna på Mumford & Son. Supersoft.
/aus
.
Jag går, som många av mina vänner, i väntans tider. Väntan på resultat av intagningar till högskoleprov. Väntan på snö i alperna. Väntan, väntan, väntan!
Jag går, som många av mina vänner, i väntans tider. Väntan på resultat av intagningar till högskoleprov. Väntan på snö i alperna. Väntan, väntan, väntan!
Men det är bara att överleva. Jag får det att låta dramatiskt, och det är det ju. Det är djungelns lag som råder, här i miljonprojekten. Skämt äsido.
.
.
Snubblade över Mofeta & Jerres gamla låtar. Nostalgi! Låten bättre i berlin är ju alldeles för pricksäker. Vet att Bohlin gör en fist in the air om han läser det här. Han hyllar dem, och har alltid gjort.
.
.
Jag å Felix lirade squash igår. Fick stryk. Men det kunde fan gått hur som helst. Fast det klart, det var ett tag sen jag såg den lite lätt "höstavslagne" paalin@pa gå sådär jävla all-in. Han var taggad. Jag förtjänade stryk.
.
.
Fattar inte att man fortfarande säljer ut till tegel på något mystiskt vis. Men jo, det kan faktiskt vara kul där. Även om några (nämner inga namn) kliver in i ett hybrisliknande tillstånd. Ha.
Så länge man tar stället med lite ironi så är det inga konstigheter.
.
.
Detta är inte något jag söker djupt i på något vis, men jag gillar dessa rader.
/aus
Återuppståndelse.
Ja, jag kom aldrig riktigt tillbaka till skrivandet. Nu gör jag dock det. Jag börjar om från scratch. Jag känner att jag behöver ventilera mina tankar, som tar alldeles för mycket plats i mitt huvud.
Först måste nog klargöras att visst, jag är Arsenalfan. Visst, jag är bitter för Robin Van Persies oklara utvisning mot katalanerna förra året. Detta är viktigt att veta, för folk blir ju gissningsvis lite smågriniga när man tar ett ställningstagande med hänvisning till ens favoritlag. Nog om det.
Att tabloidtidningarna skriver om en Frida Nordstrand som "fastnade" i intervjun, eller "stammade" är ju ganska givet. Det förstod man direkt när situationen med Zlatan uppstod. Detta kommer skrivas om. Är det dock rättvist?
Först ska man ta i beaktning att Frida Nordstrand är en mycket kompetent reporter. Det är inte för inte många i bland annat Spaniens landslag tycker om henne. Vettiga frågor, med glimten i ögat. Vet vad hon pratar om. Svamlar sällan, när hon står bredvid planen i Champions League.
Sedan ska man tänka på att Zlatan har gjort ett ordentligt utspel mot många individer i sin bok. Han hoppar på Fredrik Ljungberg, vilket var ganska självklart. Han hoppar på Pep Guardiola, som är lika självklart. Barcelona betedde sig alldeles för mycket som skolelever. Problemet är att samtidigt skriver han om en fotbollsvärld där han tycker att fler personligheter bör få plats.
Om nu vissa individer i Barcelona väljer att uppträda på ett visst sätt, och INTE som fixstjärnor (vilket var helt obegripligt för Zlatan), kan man ju undra om hans idealvärld där alla personligheter får plats verkligen går ihop?
Samtidigt tycker jag att om man nu ska snacka så mycket om Pep, så borde man på något vänster ändå kunna stå för vad man tycker. frågan "är det viktigt för dig eller?" kändes därför aningen attackerande. Det är väl ganska naturligt, att efter MYCKET snack - där Ibrahimovic har stått för mycket utav det -kring boken, Zlatan och pep, att Frida frågar. Underligt beslut att gå till motattack då. Och, när det dröjer ett par sekunder för henne att ta sig vidare i intervjun, så ska det skrivas om i Aftonbladet. Fullständigt vedervärdigt.
Zlatan sa ju att att han låter snacket skötas på planen. Bara det uttalandet är makalöst, men jag såg någon skriva ganska komiskt om det på twitter. "Zlatan: jag låter snacket skötas på planen. Okej, du har precis skrivit en BOK, om alla du hatar RUNT planen." Inte alls dubbeltydigt.
Avslutningsvis, dont get me wrong. Jag tycker att Zlatan är cool. Han är världsvan och när han garvar, så garvar hela svenska folket. Men jag tror det är dags att våga ifrågasätta vad han sysslar med. I alla fall ibland.
Sincerely
aus
Mognare, Snabbare och Starkare. Svetten är borta.
Jag tror att kanske - med betoning på kanske - att jag kommer återuppta bloggandet.
Med största sannolik kommer det inte att vara relaterat till vad jag sysslade med här på min blogg förut. Vad som kommer komma nu? Det vet jag inte.
I och med att jag är en person som inte är direkt avvikande på något påfallande vänster, förutom att jag givetvis är fullständigt brilliant och fulländad, så får vi helt enkelt se vad som kommer att hänga med på den nya resan, the life after death.
Speaking of which, så kollade jag häromdagen igenom Notorious BIG igen. Filmen är ruggit bra, om än lite glorifierande. Men vad kan man vänta sig med P diddy bakom ratten, han har ju storhetsvansinne. Och jag gillare.
Kan absolut rekommendera denna om man nu har något intresse för ol' rappers som har blivit skjutna till höger och vänster. Svintung som sagt.
Detta är väl ett välkommen-tillbaka-inlägg som jag dedikerar till mig själv. I framtiden blir dom antagligen inte lika långa. Min gode vän Felix var så snäll att droppa vad som kommer bli en monsterhit till mig. Givetvis ska han få cred, som har varit aktiv på sistone med att hitta ny, trendig och extremt fashionabel musik.
Swedish House Mafias remix på Coldplays Every tear is a waterfall. Någonstans kände man väl att det skulle komma en sånhär, med tanke på remixen på John Martins Save the world. Det lät lite coldplay över det hela, så detta känns ju inte helt obalanserat.
Coldplay - Every Tear Is A Waterfall (Swedish House Mafia Remix) from Main Room on Vimeo.
Nu jävlar ska vi njuta av det som sommaren kan ge oss, med denna musik dunkandes högt i bakgrunden.
From beyond the grave and back,
Aus
